Jonna finns inte med oss längre och de gör ont.

De har varit dagar med mycket tårar sedan beslutet att hon skulle få somna in för alltid, fattades.

Hon har funnits vid vår sida i många år.

Givit oss så mycket kärlek, glädje och kunskap men även gråa hår med sina påhitt och sin envishet.

Alltid glad och vänlig. Väldigt pratsam och fruktansvärt matglad.

Hon kom till oss som 2 åring.

. Då var Daniel inte så gammal.

Jonna blev hans hund och i går fick hon somna in i hans knä och varma famn.

Jag och Daniel satt med henne och pratade, grät och även log åt våra glada minnen tillsammans med henne.

När allt var över och henns hjärta inte längre slog, satt vi kvar ett bra stund till, vi ville inte lämna henne där ensam. Men tillslut så måste vi ju gå därifrån och då låg hon i sin fleecefilt, så rofylld.

Jonna och Daniel har haft mycket kul ihop.

Här har Daniel tolkat runt sjön, med henne och Gök (vorsthern vi  hade förr)

Jonna har inte varit till veterinären många gånger. Jo en gång åt hon råttgift och vi fick lov att ge henne K vitamin sprutor och tabletter och när hon vaar runt 9 fick hon livmoderinflamation och fick lov att ta bort livmodern. Annars har hon varit frisk.

Hon är en omplaceringshund och kom till oss som 2 åring. Totalt ouppfostrad. Hon stal mat och leksaker. Första dagen hoppade hon upp och stal en halv falukorvsring som var fryst och försökte svälja den hel när jag kom in i köket.

Daniels leksaker tog hon och bet sönder, hon försökte "bossa" över oss osv. Hon var en riktigt besvärlig tjej, men när jag började träna med henne, införa några få regler och vara koncekvent och även ge henne motion, förvandlades hon sakta men säkert till en underbar och rolig hund.

Här är Jonna och Gök (har inte så mycket bilder, hade ingen digital kamera på den tiden)

Gök var hennes riktiga favorit hund. De hade så roligt och mysigt i hop.

Här tränar vi blodspår, på vårt sätt.

Spårslutet

När Jonna var 7 så gick vi en klickertränarutbildning. De var ett helt nytt träningssätt för oss och passade oss båda jättebra. Vi lärde in alla grundfärdigheter med variationer och Jonna började tycka att träningen var än roligare.

Här är en lite film på backa träning och även lite från en tävling vi vågade oss på

Inför platsliggning

hon var med mig på jobbet i många år och då såg de ofta ut så här.

Lite mer bilder

När Hope kom som valp, tyckte inte Jonna alls att de var nödvändigt att hon skulle bo med oss. Hon nonchalerade Hope länge.

De finns så mycket roliga minnen och historier omkring Jonna, som när Hope var 3 mån och Jonna tog med sig henne och rymde, eller hur hon utvecklade en strategi på hur hon bäst skulle kunna stjäla fika bröd av besökare på jobbet, hur "gubbarna" på ett tidigare jobb kom på vem som stal mackor ur deras ryggsäckar, hur hon ramlade i öppna havet, hjälpte mig efter en höft operation genom att plocka upp allt från tabletter som jag tappat till böcker jag skulle läsa (trots att de tog mig en hel sommar att få henne att apportera) De finns så mycket att minnas och glädjas åt.

Hon var en hund som alltid visste vad hon ville och gjorde allt för att få som hon ville. Envis som få och påhittig. Om jag inte tränat eller sysselsatt mig med henne tillräckligt, såg hon till att hitta på något själv. Vilket inte alltid blev så bra.

Hon har aldrig under sina livstid varit i slagsmål eller dum mot någon annan hund. Alltid acepterat hundbesök hemma, även från jämn gamla okända tikar. Hon har varit helt underbar med barn.

Jonna har lärt mig så mycket och lämnat ett stor tomrum efter sig, men hon är nog med Gök nu och kanske tittar de till oss här hemma i bland.

Älskade Jonna Tack för tiden vi fick med dig.